Oresonlig svartsjuka
Min särbo, vars symptom har förvärrats alltmer (han står i kö för ett vård- och omsorgsboende), har de senaste 4-5 månaderna blivit oresonligt och omotiverat svartsjuk. Jag vet att det kan höra till sjukdomsbilden, men även om vi kan diskutera det så kan han inte ta till sig att det är så. Han mår så dåligt och även jag. Det spelar absolut ingen roll vad jag än säger och förnuft och logik fungerar inte alls, men de senare ingår väl tyvärr även det i sjukdomsbilden.
Finns det något sätt att hantera det här på, som jag inte ser? Vi har talat om att inte ses överhuvudtaget, men då mår vi ju båda förfärligt dåligt.
Tacksam för råd!
Mvh/Nina
Finns det något sätt att hantera det här på, som jag inte ser? Vi har talat om att inte ses överhuvudtaget, men då mår vi ju båda förfärligt dåligt.
Tacksam för råd!
Mvh/Nina
Följ inlägget
2
följare
Vilken besvärlig situation!
Jag har rådfrågat min gode vän Ola Polmé om detta. Ola är en flitigt anlitad föreläsare, författare och distriktssjuksköterska med inriktning på demensproblematik. Bland annat har Ola skrivit ett Bemötandelexikon där man kan läsa om hur man kan bemöta och hantera svåra situationer med personer som lider av en kognitiv störning. (Boken kan Du läsa mer om här: http://www.olapolme.se/)
Han svarar såhär:
Ja, det där är ju lite komplexa svårigheter beroende på deras respektive historik. Men det vi objektivt VET är att patienten har fel i sak (pga sjukdomen). Det vet också särbon. Då hon inte kan förvänta sig att patienten är varken logisk, resonabel eller har förmåga att lära sig något nytt kommer alla hennes försök att ”övertala” honom att misslyckas och istället leda till osämja (för båda). Särbon har redan i flera månader försökt övertyga logiskt utan resultat.
Att patienten mår dåligt beror ytterst på hans sjukdom. I det här fallet har vi en patient som mår dåligt av svartsjuka i ett annat fall har vi en patient som mår dåligt hela tiden för att hon tror att hon blivit bestulen och en tredje som slåss…
Alltså:
1. Vi kan inte förändra honom (om vi inte provar med en väldigt låg dos T.Haldol 0,5mg x 2. Har provats på lyckosamt vis av många läkare jag jobbat med. Precis som svartsjukesymtomen plötsligt uppstod kan dom också försvinna ju längre sjukdomen pågår.
2. Särbon har till uppgift att förhålla sig till patientens vanföreställningar. Inte ge sig in i diskussioner utan istället visa känslomässigt vad hon tycker om det han säger. En känsla kan betyda mer för en demenssjuk person än 1000 ord!
Det är med andra ord en knepig situation som inte har någon enkel lösning (förutom eventuellt medicineringen Ola nämner)
I vanliga fall när det gäller vanföreställningar brukar man rekommendera att den anhörige "tror på den sjukes upplevelse" och istället åtgärdar den utifrån att den skulle vara sann. Tex om hen säger sig se någon sitta i fåtöljen bredvid så kan man be den personen att gå därifrån eller lugna med att denne bara är på besök och inte vill något illa.
Men just svartsjukan får ju motsatt effekt om man bekräftar. Därmed är det snarare som Ola beskriver känslan Du får fokusera på. Bekräfta hans känsla och att det måste vara jobbigt för honom att känna sig så osäker.
Det kan mycket väl vara så att han egentligen känner att han börjar tappa kontrollen och värdet av sin egen person i och med att han blir sjukare och att den känslan istället yttrar sig utåt som svartsjuka som ju också bottnar i samma känslor (osäkerhet och brist på kontroll)
Hans roll i Er relation är troligtvis inte densamma som den innan han blev sjuk, vilket gör att han letar efter "sin plats och sitt syfte i Ditt liv"?
Vem är man för andra när man inte längre har något att erbjuda?
I takt med att hans sinne försvinner så finns säkert en undermedveten oro för att samtidigt förlora Dig. Den tanken är nog inte lika lätt att ta till sig i och med att man då också måste förstå sin sjukdom och förlika sig med att den leder fram till en säker bortgång. De allra flesta med demens saknar sjukdomsinsikt vilket gör det omöjligt att härleda en sådan känsla till annat än en yttre faktor/förklaring. Då är det lättare att tänka att man känner som man gör pga att "Du har betett dig misstänksamt och nog är på väg att lämna mig".
Dessutom.
När man lider av demens så förlorar man sitt minne men inte sitt känsloliv vilket gör att en person som kanske upplever något som väcker en viss känsla i sällskap med anhörig, kan börja koppla ihop den känslan med den anhörige men inte minnas varför. Så om han känt sig osäker eller misstänksam en gång med Dig så kan den känslan liksom "klistra sig fast" och göra sig påmind av Din närhet. Det kan till och med vara en dröm han har drömt där han blev sviken av Dig på något vis. Han själv kanske inte kan sätta fingret på en specifik händelse eller anledning men kroppen kan reagera precis som vi själva kan känna när vi känner en viss doft eller hör en särskild låt som tar oss tillbaka till ett känslominne.
Försök att skapa ett nytt narrativ kring Din person, avled och förstärk en annan mer positiv känsla som kan "ta över".
Bekräfta honom och Ditt behov av honom. Ju mer vi "hjälper till och tar över" desto mer tar vi också bort känslan av duglighet. Det är bättre att "låtsas låta honom göra saker och sedan rätta till dem i efterhand i den mån det går. På så sätt får den sjuke behålla sin känsla av den person hen en gång var.
Be HONOM om hjälp med saker (även om du inte behöver) det kan vara att ta bort en sticka i Ditt finger eller be om hans råd i ett ämne han tyckt mycket om. Även om han gör eller säger heltokigt så låtsas att han lyckades med uppdraget och visa tacksamhet. Det kan stärka hans känsla av att fortfarande vara behövd och uppskattad av Dig vilket kanske kan mildra hans känsla av att vara på väg att förlora Dig.
De flesta dessa "upphakningar" hos kognitivt sjuka brukar tack och lov gå över med tiden för att istället bytas ut emot någonting annat, så håll ut. Det kommer förhoppningsvis inte vara så här för alltid.
Stor kram och lycka till.
Emilia
Tack för ett inkännande och klokt svar!
Som Ole nämner så har vi ju alla en historik som färgar våra beteenden visavi varandra och så även här förstås (Läste Oles bok "Anders vill ha sex" och den var kanske inte riktigt applicerbar på mig och mitt förhållande).
Kortfattat så hade min särbo och jag ett kortare förhållande för ca 20 år sedan (han lämnade mig). Därefter dök han upp några gånger, vilket inte ledde till något (han lämnade igen). Först för ca 9 år sedan återförenades vi, varav de senaste 3-4 åren har präglats av hans Alzheimerutredning och diagnos. Och han har stadigt försämrats, men den här svartsjukan debuterade för drygt fyra månader sedan.
Tanken har förstås slagit mig att jag vill ge igen.
Min särbo och jag har pratat öppet om det här med svartsjukan. Både han och jag lider. Jag har knappast gett honom någon anledning att vara svartsjuk förutom det faktum att vi är särbos, inte längre är intima, något som han gärna skulle vilja. Han har kateter och kanske det finns sätt ändå, men här har jag stängt av, även för egen del (även om han nu inte tror det). Anledningen till det är främst att han snarare är mitt barn, än min partner. Ett barn som tyvärr inte utvecklas, utan går tillbaka. Men min ömhet för honom finns ju kvar. Vi brukar kramas (ingen omskrivning för sex), lite puss och så brukar jag borsta hans hår länge, vilket han njuter av. Men, sedan så kommer insinuationerna och anklagelser som jag inte kan bemöta. Har sagt till honom att jag inte orkar med, utan direkt kommer gå om det fortsätter. Opsykologiskt och säkert okänsligt, och han kontrar med att han kommer hata sig själv om jag lämnar honom. Vi båda befinner oss i en utpressningssituation där jag drar det kortaste strået! Med en rymlig offerkofta på så tänker jag
att jag inte har något existensberättigande i sig då det är han som är sjuk. Jag har inte heller något socialt nätverk, läs vänner, att tala med, eller överhuvudtaget någon då allt mitt fokus har varit på min särbo, men detsamma gäller ju även för honom, då han knappt kan hantera en mobil och ta kontakt.
Jag blir för långrandig och jag förstår av ert svar att det inte finns någon quick fix ut ur det här. Och jag ramlar innan målsnöret, tyvärr.
Tack ialla fall.
Jag undrar om Du (och han fast på eget håll) har haft någon kontakt med Er anhörigstödjare i den kommun Du/Ni bor i? Denne kan hjälpa till och lotsa Dig i den sits Du är och hjälpa Dig att komma i kontakt med andra i samma situation. Det brukar finnas gruppträffar, samtalsgrupper och enskilda samtal att tillgå i de flesta kommuner. Om man har svårt att komma iväg pga sin sjuke anhörig kan avlastning ordnas med tex dagverksamhet eller liknande.
Om Du inte redan gjort det så ring till kommunen eller sök på deras hemsida efter Anhörigstöd/anhörigkonsulent och ta kontakt med denne för att få mer hjälp.
Stort lycka till och varma kramar ifrån oss!
<3
Hade tidigare kontakt med anhörigstödjare i kommunen för ca ett år sedan (även då på din inrådan). Var med på en gruppträff, men kände mig rätt udda i gruppen. Hade också hoppats på mer "expertis", men... Om jag gett mig till tåls kanske. Usch, nu låter jag bara gnällig, men det är kanske så att jag behöver få utlopp för min frustration. Och så hamnar det i ditt knä - tyvärr.
Men, det är värdefullt att någon vill och orkar lyssna -tack!
Tar några djupa andetag till.
Mvh/Nina
Vi har en anhörigstödjare hos oss också som är både en duktig "expert" men också en väldigt sympatisk lyssnare.
Hon heter Stina och hennes mejladress är stina@alzheimerfonden.se
Hör gärna av Dig till henne om Du orkar och vill så kanske Ni kan prata lite och Du får en chans att lätta lite på trycket. Det behövs ibland.
Tänk på flygplan där de säger att man ska sätta på sig syrgasmasken själv först innan man hjälper andra. Det gäller även i livet här på marken med.
Kram