Orkar inte längre

Jag har en särborelation med en man med en Alzheimersdiagnos som han fick för två år sedan efter en lång utredning. Vi har känt varandra i 20 år, men tog upp vår relation igen för ca 7 år sedan efter många års frånvaro (vi är båda i övre 60-årsåldern). Jag har gått in i rollen som "självpåkallad assistent", men tålamodet tryter, och inte minst livsgnistan. Jag har dessutom en ryggsäck av en tuff uppväxt, div självmordsförsök och nu inget hopp (det senare stämmer inte riktigt då jag famlar här efter ngn typ av råd). Det ÄR han som är sjuk, och det förstår jag, men...
Till saken hör förmodligen att jag redan i min barndom kände att jag var tvungen att vara den här stöttande personen och nu bara fortsätter det (ja, ja, vem är det som är sjuk?)... Var finns hans söner när det behövs?
Förtvivlad, ledsen och ensam!

Kommentarer

  • Hej Nina
    Jag tror att väldigt många känner igen sig i Din beskrivning! Jag blir själv väldigt berörd och ledsen för Din skull att Du har det - och verkar ha haft det även tidigare - såhär tufft.
    Det finns en anledning till att man kallar demens för "De anhörigas sjukdom" för det ÄR faktiskt i mångt och mycket "värre" för den tar hand om sin sjuke anhörige. Den som är sjuk är oftast inte medveten om det på samma sätt eller i samma utsträckning och mår därför bättre än den som är lämnad ensam kvar i världen utanför.
    Att tålamodet tryter gör det på alla. Det är en otroligt påfrestande situation och man bär ju dessutom på en oerhörd sorg samtidigt, en sorg som man inte heller kan dela med den som är sjuk.
    En märklig paradox är att det blir lättare ju värre det blir.
    Det låter såklart fruktansvärt men ju mer den sjuke går in i sin sjukdom desto mindre "svåra situationer" får man som anhörig att tampas med dagligen. Däremot uppstår ju istället en annan sorg, dvs faktumet att personen faktiskt är på väg bort. Han eller hon kanske inte kan prata längre eller är på boende.
    Men rent fysiskt blir belastningen mindre och många återfår då utrymme att koppla av på ett annat sätt och kan sakta börja fokusera på sina egna behov och intressen.

    Det bästa stödet i såna här situationer är utan tvekan att träffa och prata med andra i samma situation.
    På Minnesmottagningen där Din särbo gjorde sin utredning kan dom tipsa Dig om mötesgrupper som man kan gå med i.
    Det finns också grupper på nätet, bland annat på Facebook om Du har det.

    Du har också rätt till avlastning från kommunen.
    Det ska finnas en sk. Anhörigstödjare i varje kommun. Denne fungerar som ett stöd för Dig som tar hand om en person med demens, missbruk eller annan problematik/sjukdom.
    Du kan få hjälp med samtalsstöd, vägledning, avlastning och vilka rättigheter Du och Din särbo har till hjälpinsatser.
    Vill Du ha hjälp att kolla upp vem som är ansvarig i just Din kommun så kan Du maila mig vart Du bor så hjälper jag Dig gärna.

    Min e-post är emilia@alzheimerfonden.se

    Stor varm kram till Dig 

    Emilia

Kommentera eller skriv ett nytt inlägg

Ditt namn och inlägg kan ses av alla. Din e-post visas aldrig publikt.